I Trumps mun är sanningen ful
Två förklaringsmodeller har kommit att dominera framgångsanalysen av diverse antietablissemangsrörelser. Vare sig det gällt Donald Trump, Brexitkampanjen, Marine Le Pen eller SD, har betoningen legat på antingen ideologiska eller socioekononomiska faktorer.
Den som känner sig hemma i identitetspolitisk vänster talar om den vite mannens giriga privilegieförsvar. Hjärtligt trött på olika minoriteters kamp för makt och erkännande, dunkar han näven i bordet: ”Nu får det vara nog!” Nog med mångkultur, feministiskt gnäll och vältrandet i Västerlandets historiska skuld.
En mer socialliberal tolkning lyfter fram globaliseringens baksida: mångas status och identitet devalveras när traditionella jobb försvinner eller förvisas till otrygg låglönesektor.
Är det alltså den marginaliserade arbetaren eller den rasistiskt anfäktade mansgrisen som röstar på Trump, Brexit och SD? Självklart kan svaret vara både och. Förklaringarna är inte antagonistiska. Men den ena pockar mer på ideologisk motoffensiv – exempelvis genusvetenskap i skolan, antidiskrimineringskampanjer och striktare hetslagstiftning – samt på etnisk och könsmässig kvotering eller positiv särbehandling. Medan den andra implicerar social ingenjörskonst av gammalt snitt: trygghet, välfärd och jobbchanser ska fördelas brett.
Vad båda förklaringarna missar, är att etablerade partier och medier på vissa centrala områden gett bort ett kraftfullt vapen till sina nya motståndare. Nämligen sanningen.
Sanning är ett svårt ord, och utrymmet här medger ingen filosofisk utläggning. Jag ska heller inte fördjupa mig i begreppet ”politisk korrekthet”, annat än att säga att engelska Wikipedia träffar ganska rätt: ”Språk och politikåtgärder vars huvudsyfte är att inte förolämpa eller åsidosätta en viss samhällsgrupp.” Den politiskt korrektes huvudsyfte är följaktligen inte sanningen; ej heller den mest effektiva åtgärden. Utan snarare att framstå som anständig.
Jag ska nu vara lite grov och hävda: Ett skäl till populisternas frammarsch är att de på centrala områden talar sanning när etablissemanget ljuger.
En sådan lögn är att det inte finns medfödda eller biologiska skillnader mellan könen (förutom de uppenbara). I stället talar man om könsskillnader som en ”social konstruktion”.
Men både bland naturvetare och ”vanligt fölk” vet man att detta är nonsens. Evolutionen har ju inverkat på han-könet och hon-könet och deras olika roller i reproduktionen under årmiljoner. Hjärnans struktur och hormonnivåer är därför könsskiljande (på gruppnivå). Vilket medför skillnad i preferenser, beteenden, känslorepertoar. 50/50-visioner när det gäller arbetsmarknad och föräldraskap är därför djupt omänskliga. Jämställdhet är rätt – men likhetsdirektiv alltid fel.
Om nu bara populister hävdar detta, om de alltså står ensamma i denna sanningsnisch – ja, då växer förstås deras trovärdighet, medan etablissemangets krymper. För varför lita på dem som ljuger?
Ett annat exempel hämtar vi från skolan. I ett vetenskapligt baserat skolsystem får barn förstås gå olika fort fram. De skiljer sig ju åt i både begåvning och motivation. Ändå läser de allt i samma takt. Den högbegåvade blir uttråkad, den lågbegåvade förnedrad. Lögnen om likhet dödar här tid, självkänsla och effektivitet.
En tredje uppenbar lögnillustration är mantrat fram till hösten 2015 om att ”vi tjänar på invandringen”. Att den sammansättning av invandringen vi hade då – flyktingar, inte arbetskraft – skulle höja välfärden, fanns det exakt noll forskningsstöd för. Kombinerat med bostadsbrist och brist på låglönejobb, gick kalkylen på kraftigt minus.
Vi hejar på barnet som säger att kejsaren är naken. Vi avskyr påvens män, som tvingar Galileo till avbön. För i grund och botten älskar vi sanningen. Men den blir ju så vedervärdigt ful när den kommer ur Donald Trumps mun.
Vi borde faktiskt kunna bättre.
Tänkte här avsluta med att dra en tolerans FÖR de politiskt korrekta. De må halka på sanningen ibland – men de medverkar aktivt till att tonen i svensk offentlighet är anständig i känsliga frågor. Toleransen för nedsättande uttryck, korkade generaliseringar och andra tölpaktigheter är så låg, att till och med SD måste anamma nolltolerans mot rasism.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.